Fundersam och produktiv?

Jag har startat ett konstprojekt. Jag ångar på och drar tydligen med mig andra in i mitt tåg av "hurra jag engagerar mig". Samtidigt är jag fundersam och ledsen. Det är x födelsedag. Men x finns inte mer. Jag saknar x. Vill prata om x. Men det är för sårigt för att göra det. Som en ny sårskorpa som klias. Bara man tänker på att klia går skorpan sönder och det börjar blöda igen.

Så jag byggde ett tåg av produktivitet och nu tuffar jag fram och det är underbart.

Följande text handlar om mitt "tåg" dvs Konstprojekt Mirakel. 

Hej.

Det är jag som är Charlies mamma.
Jag bar på Charlie i tjugonio veckor.

Jag bor i Lissabon stora delar av året. När jag var på väg till flygplatsen för att resa hem för sista gången innan det var dags att föda barn, bestämde sig Charlie för att komma.Han föddes tio veckor för tidigt på ett sjukhus fyra dagar senare.

Vi har haft tur. Charlie föddes stark och frisk och har så förblivit. Idag är han en aktiv och pigg sextonmånaders kille.

Alla har dock inte sådan tur och många föräldrar till för tidigt födda (prematurer), får kämpa med sjukdom, oro, problem i förhållandet, amning, resor, ekonomi med mera.

Jag har startat Konstprojekt Mirakel med tanken att med hjälp av underbara vänner och främlingars stickade och virkade lappar, skapa ett eller flera konstverk för försäljning. Intäkterna ska sedan doneras till 

www.prematurmirakel.se.

 

Jag hoppas att ni blir inspirerade till att vara med i detta projekt. Färg, mönster, material; det spelar ingen roll. En 10 gånger 10 cm stor lapp och du är med och bidrar till att små mirakel och deras föräldrar får det de behöver. För er som vill följa projektets gång finns en sida på facebook som heter "Konstprojekt mirakel." Där finns också information om vart ni kan skicka era bidrag. Ni som inte har facebook, kan e-posta mig påcronholm1978@gmail.com.

Tack på förhand,

Martina

En av de sista

Ännu en sommarkväll. En av de sista i Sverige för min del. I alla fall i år. Sen blir det portugisiska kvällar för hela slanten.

Jag kan känna att det känns bra fastän det skaver på samma gång. Skaver på ett skönt sätt. Jag vet vart jag vill vara. Med honom. Med oss. Min familj. Tänk. Vi är en liten familj. Jag, han och vårt barn.

Ännu en sommarkväll. Vinden vajar i trädtopparna och solen har nästan gått ner. Klockan är 22:46 och just i detta nu så känns allt riktigt bra. 

Sommarkvällar

Sommarkvällarna, dessa ljusa, luftiga kvällar med trädkronor som susar och måsar på avstånd. När själen vaggas till ro men sinnet är vaket. På promenad, i soffan, i sängen, i trädgården, på uteserveringen, i båten, i tältet, i bilen, på cykeln... Överallt så är det sådär skönt. Till och med när det regnar. Dom där stilla regnen som tvättar bort allt damm och all hetta, svalkar och lenar.

Sommarkvällarna. De är dom jag lindar kring hjärtat för att klara de mörkaste dagarna. 

Det Svarta Hålet

...och så va det över. Fast det precis börjat.

I vakuumet av Det Otäcka kom Det Svarta Hålet. Vi fyller det med tårar, meningslösa frågor, lättnad, minnen och ilska. Det fylls aldrig upp, det där hålet. Det sväljer allt man slänger däri och sedan är det väck. 

Borta. Hur kan x vara borta? Jag menar FÖR ALLTID...? Får jag aldrig krama om igen? Aldrig skoja? Aldrig få eller ge stöd? Familjen då? Vad händer nu när navet är borta...?

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag VILL inte!!!! Jag vill däremot ta bort det onda för min älskade. Lindra, trösta, blåsa på det onda. Sätta plåster på det onda. Fast helst då ta bort det helt och hållet. 

Stirrar på mina svullna ögonlocken i spegeln och tänker att nu gäller det att ta sats. Vi måste försöka hoppa över Det Svart Hålet. 

Det Otäcka

Ligger här i diset i sovrummet. Klockan är  07:16 och det är grådaskig ute. Mitt barn far redan genom lägenheten som en vind, undersöker om matresterna på golvet under hans stol är goda och om han hinner dra ut alla saker ur baklådan i köket innan jag reagerar.

Jag tänker på det där mörka och Otäcka. På de dåliga nyheterna jag och min sambo fick i söndags. Hur sjukdom ändrar livet på så många. På hur det är när någon stark blir svag och tillslut försvinner. Jag tänker på hur det blir för oss dom är kvar. Hur ska man orka?

08:14

Nu är det frukost. Barnet tittar på min iPad och äter. Inte bra. Helt emot min regel om INGET tv-tittande vid maten. Men ibland då blir det så ändå. För att jag vill kunna titta i tidningen, eller pilla med mobilen. Usch. Skäms. Helt normalt. 

Snart är frukosten förbi. Kaffekoppen är tom och barnets frukost utsmetad på bord, stol och golv. Då måste jag sätta igång med Listan. Den långa. För att förbereda. Så att Det Otäcka kan få plats i våra liv. Vardagen måste stuvad om. Det Otäcka klämmer sig in i alla fall, men vi stuvar om så att det ska skava så lite som möjligt. Fast det går inte. Men vi försöker ändå. Handling lindrar.

Tittar på min son. Han leker och stojar, helt ovetande om att en person som älskar honom snart kommer att försvinna. Att han kommer bli ett barn som säger "jag kommer inte ihåg x". Vi kommer prata om den här personen och försöka hålla minnena vid liv, men det blir berättelser snarare än minnen. 

Det Otäcka.

Jag gråter men har styrkehatten på. 

Ta hand om er och varandra!

Galen av lycka?

Jag ska försöka skriva en gång i veckan. Kan vara skönt med ett utlopp, avlopp, galopp ut i rymden. 

Kan man bli galen av att vara hemma med barn? Utsliten - ja. Men galen? Jag vill redan nu poängtera att jag tycker det är riktigt kul att vara mamma. Givande. Älskar att uppfostra mitt och sambons barn. Laga mat, städa, köpa leksaker, trösta, busa, byta blöja, natta, pussa, gräla... Allt älskar jag. På riktigt. Men inte alltid, hela tiden. 

Drömmer om ett glas champagne på uteserveringen någonstans. Jag har snygga kläder; som inte är fläckiga av snor, spy eller kladdiga händer. Jag ska ha kommit ihåg att sminka båda ögonen. Jag kommer inte somna efter halva glaset. Jag stannar däremot uppe halva natten utan att bekymra mig om hur jag ska orka dagen därpå. 

Jag har ont i knäna, huvudet, nacken, ena armen, ryggen, vid skulderbladen, ögonen, magen... Jag är trött. Jag har blivit lite dummare. Är mer mamma än kvinna. Börjar bli galen. Trots allt detta är jag lycklig mitt uppe i smärta och frustration. Det var detta jag ville; vara mor till ett fantastiskt barn. Min unge är underbar! När han ler finns det inga fläckfria kläder eller champagne i världen som kan mäta sig med värmen i mitt hjärta.

Jag kanske håller på att bli galen av detta, men jag gör det i alla fall med ett flin!

Vivi-Ann

Jag saknar dig. Det svider i hjärtat. Det gör ont när jag ser hur mamma saknar dig. Jag blir sorgsen över att du aldrig fick träffa min son.
Jag saknar dig.